Den 7 december.

Ja förra inlägget andades ju "hej&hå" och mycket på gång. Därav blir det nu kanske inte så mycket av. Dagen efter lyckas jag med konsten att ramla och bryta båtbenet i vänster handled. Nåt som inte många lyckas med (utom hockey- och bandy-spelare) lyckligtvis. När man ramlar som jag nu så tror man i det längsta att det ska gå bra. Det brukar gå bra. Men så inser man att den här gången gör det inte det. Och man ramlar och tänker igen att, ajaj men det gick väl ganska bra ändå. LITE ont gör det allt men, för tusan jag ramlade ju. Och SEN kommer insikten att den här gången kom jag inte undan. Inte ens tricket att inte låtsas om smärtan fungerar. SÅ ont gör det. Så efter diverse samtal med sjukvårdsrådgivningen, en snabb gångmarsch till vårdcentralen med 10 min tillgodo och en preliminär undersökning, blev jag remitterad till akuten i Arvika. Gissa om Nilsson blev glad när jag ringde och förklarade läget. Visst var han först och främst orolig för mej men jag förstod också vad sliten han var på sjukresor just då. Med en Örebroresa dagen före och nu ej ens hemkommen från en till Karlstad var det nog ingen dröm att häva sej iväg till Arvika. Men som den genomgoa och omtänksamma karl han är så kom han utan knot och hämtade mej och vi drog iväg. TRE (3) timmar tog det på akuten att röntga 2 gånger och sen gipsa. Men vilken tur man får hjälp och smärtlindring. Nu får jag anpassa mej och inse mina begränsningar och lura ut vad jag kan och inte kan. En del saker är faktiskt rent besvärliga med en tumme fixerad rakt ut. Men jag har ingen ko på isen. Det är lugnt. Jag kanske kan göra något bra av det. =) Och jul blir det ju i alla fall. Tur korven vart gjord. Resten fixar sej lätt.