Den SENASTE adventskalendern. (Inte den sista hoppas jag)

Här lägger jag in bilden på den för dagen färdigställda adventskalendern. Det lilla Maja som ska ha den. Senare kommer jag att fylla på här med allt som hänt sen sist.

Kolla gärna tidigare inlägg från 3 december i fjol så kan ni se hela raddan.

1:a Oktober 2014

Igår sålde jag min träningscykel. Faktum är att jag inte använt den sen jag flyttade till Gamla Vägen. I lägenheten vad den flitigt använd. Jag kunde sitta på den och träna, sticka och se på tv eller lyssna på cd-bok. På en gång. Inte för att jag inte var ute och gick på den tiden. Tvärtom. Promenad tidig morgon och dom flesta kvällar när jag inte var på träning. Nu går jag en långpromenad på morgonen och nån gång på kvällen. Det är just det att nu är mina kvällar fulla av en massa "vill göra" och "vill få gjort". I flera veckor har mycket kretsat rund salvekokning, mâten och sånt. Men så vart det dags vintra in trädgården. Och nu är det gjort. Det mesta i alla fall. Nu får jag hålla efter fallfrukt och löv allteftersom. Men det är inte betungande. Och mina ensamma kvällar i "stan" på veckorna går ganska fort. Och helgerna hos gubben blir mer och mer ute i naturen, vilket är hur härligt som helst.
Så, nån träningscykel behöver jag inte längre. Väldigt skönt få bättre plats i garaget. För där måste jag röja så bilen (min Olloll enligt Elmer) går in i vinter.

Höststämning.

När man tittar ut genom köksförstret och solen lyser UNDER aplarna, då får man höstkänsla. Jag som inte gillar höstar kan faktiskt tycka det är vackert. Annars har jag svårt med att förlika mej med den årstiden som alla svärmar för och tycker är så vacker. Kanske beror det på att jag inte gillar just dom färgerna. Typ gult (i alla dess nyanser) och brunt. Rött och orange är väl ok men gult i detta fall står definitivt för förfallet. Jag blir inte deppig eller sorgsen utan tycker helt enkelt inte om denna tid med blåst och regn. Men kanske kan jag börja se annorlunda på det om jag nu tar min jägarexamen och får lite anknytning till denna årstid.
Efter att vi var i USA och jag fick vara med och skjuta igen (efter ca 40år) väcktes mitt intresse till liv. Har nu fått lite övning i lerduveskytte och det är ju hur kul som helst. Följer numer med Nilsson till skogen så fort chansen finns och det är härligt att vara ute och vandra och få lite inblick i jakten igen. Nog för att man varit med och jagat älg i  20 år men det var ett tag sen nu.
Jag har också tagit itu med kokningen av jesuiterplåster. Har inte haft tid eller ork med det på nästan 5 år. Har jagat runt efter kåda och hunnit göra en hel del. Nu ska det bli andra salvor dessutom. Jag ska göra både ringblom- och arnica-salva i dagarna. Får se till att få det gjort så jag kan ta itu med trädgården och garaget sen innan det blir vinter. Men jag har fått nya Nora Roberts-böcker från Beth i Usa och det är så mysigt att gå och greja och lyssna på dom.

Fortsättning följer...

Vår generation.

Idag var jag på begravningen efter min sista faster. Faster Märta var den yngsta av min fars syskon och blev vad jag förstår till sist äldst av dom alla med sina 91 år. Var lite dålig på att hålla kontakten när jag blev vuxen och hade kunnat på eget initiativ. Mest minns jag henne från min barndom när hon och hennes fästman (särbo) kom och hälsade på hemma som ju var hennes barndomshem. En mycket mild, snäll och lågmäld person var hon. Men det var alltid roligt och trevligt när dom kom. Nu är hon som den sista av mina släktingar från den generationen borta. Lite konstigt att det nu är jag och mina syskon och kusiner som är äldst i släkten. Det var en mycket vacker begravning. I stillhet med bara oss syskonbarn. Vackert och med fin musik. Min bror sjöng en par solosånger och prästen pratade så fint och lagom. En fin minnesstund.

Nu har jag börjat jobba igen efter en sommar med ömsom jobb och semester. Delade upp det i två omgångar för enkelhetens skull. Har fått lite tid att greja hemma, träffa barn och barnbarn och även haft en vecka ledigt tillsammans med Nilsson. Där kunde jag också bidraga lite med att kitta några fönster. Snart har jag gått varvet runt.

Jag är faktiskt lite nöjd med sakernas vardande. Vedskjulet i stort sett färdigfixat och dryga 13 m3 ved inlastat. Bilen i trim med kylarvätska i klimatanläggningen, fixade bromsar, lackad frontkjol och så idag även fått sin årliga oljesprutning.

Ja, jag är allt ett "heldigt" kvinnfolk jag.   ;)

25 april

Tuff vecka. Fast man gjorde 4 dagar förra veckan och 4 dagar denna blev man helt slut. I och för sig har det varit 2 långdagar också denna veckan men ändå. Kan det vara lathet eller är det åldern tro? Vet inte vilket som vore värst. =/ Lite trött har jag blivit pga inprovningen av lins till vänsterögat. Jag är nu inne på 6 (sjätte) linsen. Första var bra i skärphänseende men jag tålde inte materialet. Dom nya har inte hållit måttet vad gäller skärpan men dock fungerat annars. Får se vad jag får härnäst innan dom hittar rätt. Lättvindigt i alla fall med en lins i stället för glasögon som aldrig är där man själv är.

Ok. Fortsättning på usa-resan: Sista veckan började med en resa upp till Albuquerque. Först hälsade vi på Beth o John vänner Jorja och Mike. Mike driver en radiostation och Jorja jobbar där också ibland. Vi åt middag tillsammans med dom på en väldigt mysig mexikansk krog. Jag har verkligen njutit av den mexikanska maten under resan. Den passar mej utmärkt. Sen hade vi en del strul med dom förbokade rummen på ett hotell innan vi helt sonika bytte hotell och fick rum på hotellet en bit därifrån. Vilka lyxiga rum och vilka fina frukostar vi fick. Rummen hade vi för två nätter för andra dagen for vi upp till huvudstaden Santa Fe med Jorja som sällskap. Långa raksträckor genom öknen igen. Casino på casino efter vägen.  Ännu en stad med dessa låga lerhus. Väldigt vacker och annorlunda mot vad vi är vana vid. Lite rundvandring, lättlunch och en del shopping blev det innan vi återvände till Albuquerque och åter en middag tillsammans med Jorja och Mike. En upplevelse i sej att lära känna dessa människor.
Nästa dag drog vi hemåt igen. Stannade i Socorro och åt med Johns bror David som vi även hälsat på hos som hastigast på väg upp. Vi passerade även en stad som heter Truth or Consequence. Faktiskt.
Till och med Rout 66som man hört talas om körde vi en bit på.

The Buckhorn Saloon

Ökenväg. Mil efter mil.

Mexikansk middag med Jorja och Mike

Jorja och jag i Santa Fe.

 

Jag återkommer med mera.

New Mexico

Nu har vi kommit hem och den värsta omställningen har lagt sej. Och vilka minnen vi fått med oss. Från det vi landade i El Paso var det full rulle med upplevelser. Vi har varit på konserter och spelningar. Två där John var med och en med hans tidigare band. Kollat muséer och gått omkring bland indianska hantverkare som säljer sina alster. Sett alla dessa så typiska lerhusen som byggts av adobie (vet inte hur det stavas riktigt) som finns överallt i New Mexico. Dom stora odlingarna av pecannötter och en massa kaktusar. Tumbleweed utefter vägarna. Torra bevattningskanaler eftersom torkan var svår och Rio Grande torrlagd. Alla väntade på regn vilket var vad vi lämnat hemma och inte saknade. Vi var några dagar i en stuga ovanför Silver City dit vi bilade redan på måndag. Därifrån gjorde vi utflykt till Gila som var ett skogsreservat. Där klättrade vi upp i bergen till grottor som apache-indianerna bott i. Höga berg och djupa kanjons överallt. Helt magiskt. Endera dessa berg och klyftor eller så var det oändliga ökenvidder. Vi har tagit en öl på en äkta saloon i Buckhorn och lyssnat på när hundarna skällt efter javelinas på nätterna. Men nån bobcat eller coyote fick vi inte syn på. (Däremot en roadrunner på granntomten till Beth och John.) Första fredagen hade vi fest med deras vänner. Musiker och grannar och kollegor i en skön blandning. Härliga människor som vi senare, en del av dom, träffade på i olika sammanhang.
Idag söndag har jag haft familjen hos mej och det har varit en sån härlig dag. Har fått bjuda dom på middag och gett dom presenterna vi köpt med från usa.  Men det tar på kärringen så nu går jag och lägger mej. Återkommer med mera + fler  bilder.

New Mexico here we come!

Tank att det antligens blir av. Som jag funderat over ocg langtat efter att komma ivag till Beth och John och fa se hur dom bor och deras vardag. Nu gav Hans mej en spark i baken och vi bestamde oss. Thats it. Vi bokade resan i december och fixade pass till mej. Inresetillstand fick vanta till nan vecka fore avresan. Man vet ju inte. Man kanske far for sej att stanna langre. =) Haha. Kvallen fore avresan, fredag packade vi. Vi skulle bli tvugna ga upp fore 02.00 for att vara pa plats pa Gardemon i tid att checka in bagage mm. Men vi klarade av att vara i tid (inte mer an jamt) och var faktiskt med pa flyget nar det lyfte. Och jisses!!!! vilken kansla att ga upp och faktiskt flyga. Heeelt magiskt. Forsta anhalt var Amsterdam. Dar behovde vi inte bekymra oss om bagaget men det var en himla massa kontroller och visitationer innan vi var godkanda att antra flyget till USA. Vi fick intyga att vart bagage varit under var uppsikt hela tiden och att det varit vi som packat det. Vi fick nastan svara trohetseden. Men ivag kom vi och sista biten over till Atlanta tog drygt 9 timmar. Varje plats pa planet hade egen skarm dar men kunde kolla pa film, lyssna pa musik, spela spel eller helt enkelt falja flighten med alla fakta och kartvyer. Coolt. Fran Atlanta flog vi sen till El Paso. Inte vilken liten skithala som helst det heller faktiskt. Jag hade gjort mej en bild av hur vi kliver av ute i vildmarken och stavlar fram i sandroken och musiken spelar The good, the bad and the uggly innan vi hittar Beth och John. Men El Paso ar stort och hanger ihop med den mexikanska delen. Sa fran luften med allt stadsljus var det maktigt. Men fram kom vi och dom stod dar och vantade och tog hand om oss. En timmes bilresa senare var vi i deras hus och kunde ta kvallen efter en stunds prat. Fortsattning foljer......

Gå vidare.

Ja nu ska jag gå vidare i livet. Med en något tillstukad och inte helt 100% vänsterhandled. Men visst går det att anpassa sej. För att gå vidare påvisar just det att man måste anpassa sej till dom nya promisserna och göra det bästa av det. Man kan inte förändra det som hänt eller göra det ogjort utan helt enkelt "gilla läget" och fortsätta utifrån det som gäller nu. Gäller ju inte bara stukade handleder utan alla bakslag som drabbar en under livet. Man kan drabbas av olyckor och sjukdomar, genomgå operationer eller förändrade familjeförhållanden. Men när man landat på andra sidan kan man börja på ny kula. Det som hänt försvinner inte utan ligger där som ett bagage som man själv väljer hur man vill stuva och hantera. Det finns för det mesta en hel del bra saker mitt i all det andra som man bör ta tillvara och värna om.

Som jag skrivit förut har det varit en fasa att tänka mej vara långtidsjukskriven. Dom gånger jag varit sjukskriven från arbetet ens enstaka dagar är faktiskt lätt räknade. Nån gång har jag till och med vackert fått stanna hemma då jag varit i närheten av nån med maginfluensa. Men det är ju tur att det finns regler för sånt så man undviker onödiga epidemier.

Men nu är jag förhoppningsvis på andra sidan även efter denna långa rehabiliteringen. Skönt börja jobba och komma i normala gängor. Har haft en väldigt fin tid under sjukskrivningen så klaga ska jag ju inte. Har haft möjlighet umgås mer med både Nilsson, ungarna (stora som små) och vänner. Man var väl lite försiktigare i början men på sluttampen vart det lite mer aktiviteter. Jag hann åka med barnbarnen till badhuset några gånger om inte annat och lite till.

Så nu har jag lite mer i bagaget. Och är flera erfarenheter rikare.

Vår = födelsedagar

Ja se där, nu är vi på farten igen. Hela våren är en räcka med födelsedagar.  Jag är stolt 1:a på plan. Dagen efter kommer David som inte ville dela födelsedag med sin mor. Sedan några år tillbaka firar vi våra bemärkelsedagar med en gemensam enchiladas-middag. Det är nåt vi är glada i allihop så vad vore bättre. I år fick vi sällskap av Lars och Lena från Sunnemo också. Dom kom med världens (största & godaste) smörgåstårta. Sen hade vi då enchiladas och som topp på det en "gule-tårta" som ungarna kallade det när dom var små. Jag tror den heter Kung-Oscar annars. Lite kul göra en igen. Vi har inte haft nån sån på många år p.g.a. att det väl blev lite väl mycket av varan under några år med alla täta födelsedagar under våren.
Och, nej. Det har verkligen inte blivit färre vårfödelsedagar under åren som gått. Alla fyra ungarna är födda från 7 februari till 10 maj. Sen har det plockat på med respektivrar  och 5 av dom 7 barnbarnen däremellan.
Tufft!!!!

Nu har vi förutom David och mej avklarat Emelie som fyller 7 år den 11 februari. Hon föddes den natten då vi hade mitt 50-års-kalas. Hon annonserades på morgonsidan när vi så smått hade börjat plocka av och avrunda festen.

Nu har jag gått in på min nionde vecka av min sjukskrivning. Tölitt! Men nu börjar det faktiskt kännas som om jag skulle kunna bli folk i armen igen. Pratade med sjukgymnasten vi har genom företags-hälsan, och han tyckte nog det verkade bra i alla fall. Såna präktiga stukningar är som regel mer svårläkta än vad rena brott är påstod han. Tvärsemot vad man trott alltså. Vet att jag tänkt när bekanta opererat sina fötter och tår bl.a. att det skulle vara för hemskt att bli sjukskriven i dom åtta veckor som det vanligtvis blir vid brott och operationer. Men man vänjer sej. Helt tydligt. Och i mitt fall har det ju haft sina fördelar. =)

Nu ska jag ta vara på dom två veckor som är kvar och hoppas att jag är fit for fight sen. Så mycket man vill komma igång och göra som fått vänta. Denna vintern hade jag laddad med så många projekt. Men dom finns kvar. Och så får man ju börja planera för usa-trippen snart.

Men några födelsedagar till hinner vi med innan dess. #Smile#

Vargtimmen

Vaknade härom "natten" klockan 03.59, Är det inte då vargtimmen börjar? Eftersom jag inte behöver gå upp vid den tiden när jag nu är sjukskriven, så försökte jag somna om. Men ibland vill det sej inte så lätt. Låg och filosoferade i godan ro i stället. Kan vara rent trevligt det också när det inte är nåt som stressar en. Inte att jag måste vara utvilad när klockan ringer eller dyligt. Allt lugnt och bredvid mej lugna sovande andetag. Nästa gång jag kastar ett öga på klockan (en sån som syns i taket) är den 04.59. Då vaknar mitt statistiska sinnelag. Jag är den typen som gärna ser samband, paraleller och system i allt. Jag måste ju se om jag kan pricka en timme jämnt en gång till. Men jag får inte kika nån gång då och då. Det gills inte. Men tro mej, klockan var 05.58 nästa gång jag kollade. Sen vart det snart slut med funderingarna för jag somnade om. Gött mos.

Roligt att det blivit lite snö nu äntligen. Hade gärna fått frysa lite mer först så isen på sjön blev stark. Vore roligt om man kunde köra en bana på isen som i fjol. Men man får vara glad ändå.

I helgen kom Kajsa, Lukas och Nemi och hälsade på oss på Mon. Vi fick en härlig tur på skogen med fyrhjuling och släde. Gjorde en fin brasa och grillade korv. Lite kallt om näsorna blev det så sen var det gott komma in o värma sej vid kaminen efteråt. Sen blev det mat, tv, korsord och prat. Barnen och jag spelade kort och Domino. Jag tror jag körde slut på Nemi med Svälta Räv vid elvatiden. Det sov vi gott på.

Tydligen "tunga" foton. Men dom kommer bara man väntar. =)

Januari 2014

Ja inte för att vi är mer än halvvägs inne i januari, men mycket har hunnit hända. Inte med handleden dock som fortfarande ömmar. Bättre är det men inte så som jag inbillat mej det skulle bli. Har nog förivrat mej en par gånger och lyft lite väl tungt i fingrarna med vänstern. Fruktansvärt fånigt och onödigt när jag inte behöver utan alltid kan be om hjälp, bortskämd och omhändertagen som jag är av Nilsson. Blir tufft flytta hem igen och klara sej själv. =)

Nej den stora nyheten kom Erika och Lars med. Vi var alla inbjudna till Maja  Elisabeth Larsdotters namngivningskalas men blev helt ställda av överraskningen om deras giftermål dagen före. Många tappade hakor. Att kunna hålla dessa planer hemliga var verkligen mäkta stort. Inte en antydan eller underfundig kommentar har undsluppit dom. (Antar att Emelie och Ida inte visst det särskilt långt före heller.) Jag var där några dagar innan och understödde småkaksbak och Trude var där och bakade en kransekaka. Verkligen rolig dag. Men som sagt, nån hint om dom utökade planerna framkom inte. Men kalaset blev verkligen en trevlig tilldragelse och släkten på Lars sida är såna härliga människor. Rent gemyt.

Var förresten till syrran efter småkaksbaket också. Vi hade beställt biobiljetter och var och tittade på "Hundraåringen". Blev inte besviken. Iofs länge sen jag hörde boken så jag hängde inte upp
mej på detaljer. Roligt att ha syrran att kolla på dom där speciella filmerna med. Det var den sena föreställningen så vi kom inte hem till syrran för än framemot elva på kvällen. Men sen satt vi och åt räkor och tog ett glas vin. I säng kom vi inte förrän klockan blev bortemot 3. (!)

Nu går min sjukskrivning mot sitt slut och det är meningen att jag ska bli en normal människa igen.
Skräckblandad förtjusning. Längtar efter att jobba men har som sagt fortfarande ont. Vi får se hur det går. Är i alla fall lycklig över snön. Lycklig över att ha ett fullt vedskjul. Lycklig helt enkelt. Den här sjukskrivningsperioden har i vart fall varit väldigt fin. Har kunnat vara hos Nilsson hela tiden och ha det lugnt och trevligt. Vi har hälsat på hos barn och bekanta bl.a. Men som sagt, nu får det vara bra med ljuva livet.  Nu börjar vardagen.

Här en radda foton som lagt sej i precis den ordning den själv ville. (?)



Det omtalade småkaksbaket.

Nemi, Emelie och Irma på kalaset.

Elmer läser bok för Nilsson.

Bror Roland, Nilsson, Kajsa, Elmer, Lukas och Nemi.

"Gammal" bild på Elmers pepparkaksbak i november.

Trude bakar kransekake. Maja och jag ser på.